Det finns så mycket jag ångrar, folk jag lyssnat och litat på som jag inte borde. Jag är för naiv, jag får för mig att folk är genuina och sedan hugger de en i ryggen. Om jag hade litat på rätt människor kanske jag inte hade suttit i sitsen som jag sitter i nu men jag ska inte skylla på andra det är mitt eget fel, min egen rädslas fel.
Rädsla är något vi underskattar något så otroligt, rädslan att förlora något eller någon, även rädslan för att misslyckas med något. Rädslan för att inte vara tillräckligt bra för någon eller att älska någon mer än de älskar en tillbaka. Men rädslan för att förlora någon kan göra en så otroligt blind, och istället för att visa personen hur mycket de betyder för en så kväver man dem. Just på grund utav rädslan kan man knuffa bort någon istället för att föra dem närmare, men ska det verkligen vara så viktigt? Fan jag vill vara en sån människa som inte behöver andra och som kan förlita sig på sig själv, desto mer och mer på senaste har jag märkt hur jag gör framsteg med att ställa upp för mig själv och kunna trösta mig själv men andra dagar har jag tjatat hål i huvudet på mina kära vänner så mycket som jag klagar. (Vet att jag är jobbig, don't leave me haha). Förstår ni vad jag menar? knappt så jag gör det själv men.
